Som det visslar vill jag inte påstå att benbrotten och ännu värre smyger sig på. Men jag stod i dag en god stund i hörnet av Bulevarden och Annegatan och iakttog. Märkligt hur tiotals människor sådär bara förvandlas till dövstumma och dessutom synskadade varelser. På trottoaren finns stora orange-röda skyltar med varning för DÖDEN KOMMER FRÅN TAKET, stängsel och gubbar som blåser i visselpipor som om det inte fanns en morgondag – varelserna bara hrm ursäkta uttrycket bara skiter i allt.
Just där i detta hörn. Man ser hur DÖDEN sitter fast på några sköra kristaller högt uppe på taket. Liemannens skugga är stor. Unga vuxna som talar i telefon. Syskon som skyndar på lillasyster (kanske fyra år). Senior citizens som knappast har bråttom någonstans. Han med barnvagnen.
Så vad gör man? Jo, jag kan ju vänligt tala om den uppenbara faran för några människor men inte stå där hela dagen.
I hemkvarteret stannar vi med fyraåringen vid en stor bit is. Den är faktiskt jävligt stor. Jag lyfter biten. Kanske 15 kilo. Sade jag att det är döden? När den rusar tyst ner från 30–40 meter?
Senaste på Hbl.fi
- Ett fel har uppstått, vilket troligen innebär att flödet är nere. Försök på nytt senare.