Parkvakten

Utbildningsverket arrangerar på torsdag ett diskussionstillfälle om skolnätet i södra Helsingfors. Innan det är det demonstration på ”Banans” gård, klockan 15–17.

Vem gav finska skolsektorn det svenska lillfingret? Måste man stänga och sluta med sådant som fungerar för att kunna starta upp något nytt?

Utbildningsverkets linjedirektör Niclas Grönholm säger att han är maktens verktyg. Han verkställer sådant som politikerna bestämt att ska göras. Just nu utvecklar han, ser över resurserna och effektiviserar verksamheten i södra Helsingfors skolor, de som finns och som ska byggas. På svenska: Linjedirektören sparar pengar. Enligt dem som berörs – barn, lärare och föräldrar – sker det fullständigt okänsligt.

Vilket är politikernas ansvar om nu Grönholm enbart gör som han blivit tillsagd att göra? SFP:s Marcus Rantala underkänner beredningen och även fullmäktigegruppens ordförande Björn Månsson säger tydligt ifrån. Men politikerna, som förutom att de enligt Grönholm gett honom direktiven, har ju också god och rak tillgång till information. Mycket bättre än väljarna och journalisterna. Så hur kan politikerna ha överraskats av tjänstemännens förslag? Frågan ställdes ungefär med de orden på Ugnsholmen på måndagen där ett stort antal föräldrar och lärare samlats för att diskutera Cygnaeus. Gåtan kvarstår.

Det är SFP som arbetat för en Nordisk skola i Helsingfors. Från förslaget om ett pilotprojekt har det nu vuxit och idén kramas hårt av det finska skolväsendet. Därför, säger SFP:are som Parkvakten talat med, ska SFP släppa den Nordiska skolan. Det behövas inga finlandssvenska mannekänger bara för att skolan är nordisk, som en erfaren politiker säger. Men det kan vara för sent. När tjänstemännen nu signalerat att Helsingforssvenskarna kan ge ifrån sig Cygnaeus fastighet står förstås en rad finskspråkiga skolor och rycker i dörrarna. Det är utrymmesbrist på alla håll.

Hittills har det räckt att SFP klart och tydligt talat om för de andra partierna hur Helsingforssvenskarnas skolor ska skötas. Men eftersom det minst sagt märkliga förslaget att stänga ”Banan” kommer från tjänstemän på Utbildningsverkets svenska sida måste SFP nu kämpa hårt för att de andra partierna ska förstå att det skett ett misstag i arbetet. Hur fan kunde det gå så här?

Jag avundas inte heller Niclas Grönholm, för övrigt ämneslärare till utbildningen och med historia som stort intresse, som kritiseras av kunder och arbetsgivare. Men när han säger till YLE att föräldrarna har för mycket fokus på en enskild skolas väggar visar han på förvånansvärd okänslighet. Traditioner är sällan det bästa sakargumentet att bevara en lågstadieskola även om den råkar vara en av de äldsta och landets största, men kommentaren visar också att linjedirektören inte riktigt vet hur många svenskspråkiga familjer som bor i kvarteren runt Cygnaeus. Det är den största svenskspråkiga samlingen i Helsingfors. Och den säger nu ifrån. Lägg till att det är fortfarande oklart exakt vad som menas med den nya pedagogik som de nya lösningarna ska möjliggöra och det här då särskilt i jämförelse med de uppenbart fiffiga metoder som i dag används i den nedläggningshotade skolan. Vad är det i framtiden som hotar verksamheten? Och hur blir framtiden bättre av att stänga en bra skola?

Barnen ska lära sig läsa skriva och räkna, som en pappa uttryckte det på Ugnsholmen. Och de ska få känna sig trygga. ”Hur svårt kan det vara?”

banan, Busholmen, cygnaeus lågstadieskola, nordiska skolan, utbildningsverket