Parkvakten

Man behöver inte vara vän med alla men man ska respektera sin kompis.

• Den här Post Scriptum-artikeln som handlar om mobbning ingick i söndagens HBL. Jag publicerar den här i bloggen eftersom hbl.fi tills vidare saknar ett forum för dessa debattartiklar men framförallt för att ämnet är viktigt.

Det är inte långt till tårarna när man läser på insändarsidan om tioåringen som överväger att ta livet av sig på grund av mobbning. (HBL 22.4) Många har reagerat.

Det har blivit fler insändare och även en nyhetstext. Telefonerna ringer, e-posten strömmar in. Det är arga, bekymrade och även uppgivna röster. Alla upprepar frågan: Varför görs det inget åt det här?

Enligt uppgifter som är fem år gamla, de färskaste som finns att tillgå, känner 10–15 procent av eleverna i högstadiet att de blir mobbade. I en klass med 30 elever finns minst tre som mår dåligt alltså, och med tiden far illa. I varje klass. Multiplicera med skolor. Multiplicera med drabbade familjer.

När vi diskuterade fenomenet på ett stort redaktionsmöte i veckan kände alla som deltog i mötet någon som mobbats. Alla.

Reaktionerna på insändaren kom fort. Forskare, psykiatrer och lärare bedyrar att de gör allt som är i deras makt. Man hänvisar till åtgärdsprogram och mejlar adresser till fina webbplatser som sprudlar av goda råd och nummer till hjälptelefoner. Det är bra det också, förstås.

Lärarna kämpar med våra gullegryn. Vad ska de göra? Mitt intryck är att många föräldrar till mobbade barn önskar att skolan en gång för alla ska sluta dadda. Det är alldeles för många samtal och gruppmöten och till slut, när orden inte räcker till, välmenande förslag att byta skola. Faktum är att det oftast är det utsatta barnet som flyttar och byter skola. Det är helt otroligt.

Nu har chefen för Utbildningsverket i Helsingfors Rauno Jarnila reagerat kraftigt. I Helsingin Uutiset (25.4) tar han ställning till en misshandel som skedde hösten 2011. Gärningsmannen, en pojke i 15-årsåldern, dömdes till böter men fortsätter i skolan som om ingenting hänt. Offret däremot, han var tvungen att börja läsa privat.
– Man skulle tycka att det ska vara tvärtom. Vi måste reagera kraftigt på de här fallen, säger Jarnila som önskar att lagen skulle ge lärarna mera råg i ryggen.

Problemet är att många av dem som mobbar också har andra problem utanför skolan, problem som förvärras när de utesluts ur gemenskapen. Den svenska forskaren inom skolmobbning, professor Dan Olweus, dementerar teorin om att mobbare skulle vara svaga. Enligt honom har mobbare bättre självförtroende än andra men är samtidigt aggressiva och i avsaknad av empati och har oftast haft en dålig uppväxt med mycket våld i hemmet. Rauno Jarnila önskar ändå att fler föräldrar skulle kontakta barnskyddet. Han säger att barnskyddet är en myndighet som kan arrangera så att mobbaren flyttas till en annan studiemiljö.

Som journalist har jag stött på helt vidriga mobbningshistorier av vilka en del påmint om den egna skoltiden. Själv tvingades jag i knatteålder några gånger ta till knytnävarna för att få bort idioterna. Jo tack, det gick fint. Stor och stark redan då. Men det här är verkligen inget som jag är stolt över. Respekt ska inte bygga på våld. Det var några riktiga skitaffärer. Nu har jag en egen son. Jag både inser och våndas över exemplets betydelse. Vad ska jag lära honom, hur ska jag själv bete mig? Hur vet jag om det är han som mobbar, får jag veta tillräckligt tidigt? Dumma frågor kanske men det är just dem som alla vuxna ska ställa sig själva.

Det som ett barn upplever som mobbning är kanske bara lite trist käftande enligt ett annat. Ungarna är olika. Och det är förstås utmanande för vuxna att skilja på allvar och lek. Om det nu någonsin är lek. ”Happy slapping” har landat hos oss: en oskyldig person utsätts för misshandel medan brottet filmas av förövarnas medhjälpare. Hur happy är det? Alla vågar inte berätta hur de känner. Känslorna uttrycks på ett sätt som kan vara svårt att upptäcka och framför allt koppla till rätt omständigheter.

Enligt Mannerheims barnskyddsförbund kan lärarna få hjälp av vänelever som har många gånger har lättare att identifiera mobbningsfall än vuxna. De kan fungera under rasterna, i matsalen och under lektionerna som extra ögon och öron. Det låter vettigt. I hur många skolor är det här systemet i bruk? Själv tror jag att barnen inte tjallar på varandra. Tröskeln är hög.

LÄS MERA: Söndagens ledare av Yrsa Grüne.