Parkvakten

Bättre än kvarsittning, stundvis riktig cirkus.

Sådan var min förmiddag i Finlandiahuset. Mr Murphy ser till att varje talare i något skede drabbas av ett litet blip och så är datorn med den oumbärliga diashowen väck. Så även Mr Vidarte som redogjorde för Guggenheimstiftelsens kalkyler. Men han är ju en van talare så det var bara den stackarns teknikern som hade svettpärlor pannan. Senare ramlade damen som delade ut mikrofoner till frågeställarna i trapporna. Det såg riktigt otäckt ut när hon studsade där som M.A.Numminens gummiboll. Men hon gick upp direkt, ställde sig rak, ordnade håret och fortsatte le som om ingenting hänt. Applåderna var så förbannat givna, och förtjänade.

De som följt mej på twitter (#Gugge) eller över huvud taget tittat ut genom förnstret i dag vet nu att Helsingfors kan få ett Guggenheimmuseum på Skatudden, att det kostar runt 140 mille, att överborgmästare Pajunen vägrar pröjsa ”licensen” från stadens kassa, att stadens konstmuseum i fall att museet byggs måste ”se över sin organisation” och att stadsfullmäktige förväntas fatta ett definitivt beslut på mötet den 15 februari.

När solen gått ner i dag, vilket är snart så här års, är det många som inte längre vill höra ett ord om Guggenheim. Sådan är mediestormen just nu. (Och som sagt, detta är en utmaning för oss som arbetar med morgondagens papperstidning.) Men ni som är nyfikna på själva utredningen och kommentarerna – läs mera på hbl.fi.

Några observationer här ännu. Jag hyllar Janne Gallen-Kallela-Sirén för han utomordentligt väl förberedda och entusiastiska anförande. Om det någon gång skulle gå åt fanders i konstbranschen finns det alltid begagnade bilar som söker nya ägare. I shit you not, det är en komplimang av en man som uppskattar Matti Virmanen (googla gärna).

Gallen-Janne, som jag inte får skriva i tidningen, hade ett tufft uppdrag i att sälja konceptet till de lokalpolitiker och fackfolk som satt i publiken. Det fanns tvivlare där kan jag berätta.

Efteråt vandrade jag tillbaka till centrum med Matti Apunen. Han är ju numera frän krönikör i Helsingin Sanomat och har flaggat öppet för Guggenheim Helsinki. Han har inte ändrat åsikt. Jag är säker på att vi endera dagen får läsa hans tankar och argument i HS men här är några poänger:

– Vi är så otroligt benägna att hellre och alltid först dra fram alla risker, till den grad att det skuggar allt positivt. Tänk Nationalmuseet. Vad tänkte folk om det när det begav sig och hur tänker vi i dag? Samma sak med riksdagshuset.

– De största motståndarna finns bland kulturfolk. Det är märkligt.

– Skatudden är bra men är inte just den där Kanalterminalstomten trång? Titta på omgivningen.

– Fem veckor är nog för beslut. Debatten har i själva verket pågått ett år.

Sådär. Nu ringer jag några politiker för kommentarer. Låt mej jobba.

Guggenheim