Parkvakten

Jag kan knappt rita en ruta men det hindrar mig inte från att ha åsikter om avbildningar i min omgivning. Men ibland står man bara där med den där berömda förvåningens pekfinger i häpnadens mun. Som den där ena gången när vi gick på konstutställning med gymnasieklassen. På en helvit stor vägg hängde en träbit, en knapp halv meter. Den var ohyvlad och kostade 10 000 mark som motsvarar lite drygt 1500 juuros. Men det var på det helgalna 80-talet när den första devalveringen bara var timmar borta, Aqua en framtida kontinentalplåga och Maailmanmestaruus 1995 som strypt närmast allt kreativt tänkande inom hockey en helt helt otänkbar händelse.

Sedan dess har jag närmast beundrat Munck, Sarpaneva och såna begripliga grejer.

Nyligen fick jag ändå såndär Matti Nykänen-feeling (déjà vu). Jag fattade ingenting. Men så skrev kollegan Dan Sundell (Hbl 27.11.2010) så här fint:

Sedan finns det en lång rad generande porträtt av personer som redan är bortglömda och inte intresserar någon. Minnet av en person lever kvar i direkt proportion till vederbörandes insats på sitt område. De flesta porträtt är dessutom mediokert utförda och börjar med åren utgöra ett problem. Då nya porträtt tillkommer får de äldre flytta på sig tills de slutligen hamnar i lagret.

Pekka Korpinen har skickligt undvikit detta då han valt Elina Merenmies som sin konstnär. Därmed tillhör han inte porträttgardet, det s.k. skräckkabinettet, utan målningen som är uppkallad efter honom är ett konstverk som lever kvar genom konstnärens namn. Här har Korpinen också, som en av de första, beträtt ny mark, han har överskridit det målade ”porträttets” gräns mot det nonfigurativa.

Om någon i framtiden undrar vem denne Pekka Korpinen som inspirerade den här intressanta och diffusa målningen var är det bara att slå upp honom. Då kan man med god tur också få veta hur han såg ut.

Bra poäng.

I går på onsdagen avtäcktes så ett nytt porträtt i stadshuset. Det nya konstverket föreställer Minerva Krohn (Grön) som leder ordet i Helsingfors stadsfullmäktige. Och trots bra poänger ovan granskar jag hellre en tavla som jag inte behöver googla.

minerva krohn, pekka korpinen, porträtt, Stadsfullmäktige, stadshuset