Parkvakten

Kloka ord. Det här kunde vara skrivet i dag. Tyvärr, får man tillägga. Inte mycket lärdom verkar ha tagits av den förra metroskandalen.

HBL 11.9.1982. Metroaffären i Helsingfors som ständigt sväller ut ger upphov till några allmänna reflexioner som helt kan frikopplas från de personer so hittills har blivit inblandade i sammanhanget. Några omdömen i personfrågorna vill vi inte fälla förrän utredningarna har framskridit längre.

”I marginalen”, en ständigt stående spalt i Hufvudstadsbladet, behandlar dåvarande chefredaktören Jan-Magnus Jansson endel principfrågor kring metroaffären, såsom pressens och de rättsliga myndigheternas roll vid utredningar, bandningar av samtal och rättsordningen samt bakgrunden till korruptionens utbredning.

En sak som ständigt aktualiseras i sådana fall är förhållandet mellan pressens – och för den delen också övriga medias – bevakningsuppgifter och den rättsliga utredningen av saken. Pressens skyldighet att ge offentlighet åt vad den vet är i princip fullständigt klar. Annars skulle den ge avkall på den uppgift som i länder med en icke-statsdirigerad press alltid har ansetts allra viktigast, nämligen att hålla allmänheten informerad om vad som sker i samhället.

I en sådan situation ges pressen en vidsträckt makt och påläggs ett tungt ansvar. Inom den vida ram som tryckfriheten medger skapar journalisterna den bild allmänheten har av själva saken och av de agerande personerna. Det finns tumregler som ganska långt garanterar en korrekt behandling av stoffet. Till dem hör ett lidelsefritt skrivsätt, rätt för olika parter att komma till tals, och så vidare. Rättstatetns grundsats, att en person inte anses skyldig förrän dom har uttalats, är någonting som journalister med etiska ambitioner är medvetna om. Ändå är uppgiften att av en mängd motsägande uppgifter skapa en hållbar och samtidigt objektiv bild ett verkligt kraftprov.

Svårigheterna blir inte mindre av att tidningarna arbetar med en alldeles annan tidtabell än de rättsliga utredarna, polis och domstolar. För pressen är snabb publicering ett imperativ, som dessutom skärps av konkurrensen mellan tidningarna. I den rättsliga undersökningen är rättssäkerheten viktigast, och den grundlighet som krävs blir i praktiken ofta liktyidg med långsamhet.

Fokuseringen i media blir allt viktigare för personer i det offentliga livet. Också negativ publicitet, skandaler eller överhuvud ofördelaktiga omdömen kan vara ett allvarligare slag mot en persons ställning än en eventuell rättegång, åtminstone om den resulterar i en lindrig dom. Allmänhetens bild av saken skapas rätt långt under begynnelseskedet, och intresset dalar under den långt utdragna förundersökningen och rättegången med sina frikostiga uppskov och sin invecklade argumentering. När domen sedan faller väckr det kanske mindre uppmärksamhet, och särskilt utslagen i högre instans avspeglas i ganska knappa notiser.

Det glapp som på det sättet uppkommer mellan en saks publicistiska och dess rättsliga behandling kan knappast någonsin avskaffas men kanske lindras. Om man av pressen kan begära iakttagande av pressetiska principer, så kan man av polis och domstolar i stället kräva en snabbare procedur. Långsamheten både i förundersökningen och i domstolsbehandlingen beror till stor del på knappa resurser, som naturligtvis borde avlägsnas så snart som möjligt. Men ingrodda rutiner och en otidsenlig arbetsrytm spelar säkert också sin roll.

En sak av principiellt intresse som har fått stort utrymme i samband med metroskandalen är de omtalade bandupptagningarna. Ingen torde förneka att bandning av samtal utan att de talande är medvetna om det är djupt osympatiskt och också strider mot andan i vår rättsordning. Regeringsformen förbjuder direkt en liknande metod att skaffa sig kunskaper, telefonavlyssningen. Strafflagen innehåller också sedan 1972 en bestämmelse som är riktad mot hemlig bandning, men dess räckvidd är begränsad. Den straffbelägger nämligen olovlig avlyssning eller upptagning ”med teknisk apparat”, men endast som en form av hemfridsbrott. Det är osäkert om den kan tillämpas t.ex. på upptagning av ett samtal som begås låt oss säga i ett kabinett på en krog, en plats där många affärshemligheter har dryftats och politiska överenskommelser har ingåtts under tidernas lopp.

Rimligt vore därför att bestraffa all olovlig upptagning av samtal oberoende av var den råkar försiggå. En annan sak är, att det för en person som vill ha en vittnesbörd på band under alla omständigheter kan vara frestande att ta ett dylikt brott på sig för att vinna de mycket större fördelar som bandupptagningen kan ge honom. Inte heller de undersökande myndigheterna torde kunna vägra att ta befattning med ett vittnesbörd som har kommit till på ett dylikt sätt. Enligt vår rättsordning avgör polis och domstolar efter egen prövning vilket värde de ger olika typer av bevis, oberoende av deras tillkomst.

De aktuella avslöjandena har också lett till en diskussion om korruptionen överhuvud är i växande i vårt samhälle. Bl.a. har professor Ilkka Heiskanen påpekat att förekomsten av korruption ligger i samhällsutvecklingen. Den intima sammanflätningen av politik och affärsliv gör korruption sannolikare än på den tid då statens och kommunens uppgifter var anspråkslösare än nu. En annan källa till korruption är lusten att kringgå den höga beskattningen (som f.ö. i endel andra länder spelar en större roll än hos oss).

Heiskanens iakttagelser är säkert riktiga. Samtidigt kan man emellertid hävda, att de senaste åren har utmärkt sig genom en större iver att avslöja missbruk och en mer aggressiv hållning än förr från allmänhetens och medias sida mot beslutsfattarna. Uppenbart är, att t.ex. den första efterkrigstiden med sin regleringshushållning vimlade av missbruk, och senare har vi bl.a. haft ett par riksrättsprocesser med anklagelser för korruption. Den vidsträckta täckning som media har gett korruptionsföreteelser sedan 70-talets slut är däremot någonting nytt.

I sin kritik behandlar Heiskanen också den mera svåråtkomliga korruption, som inte innebär materiella mutor utan grundar sig på vänskap och andra ”relationer”. Troligt är, att den i och för sig spelar en långt större roll än den grova, ekonomiska korruptionen. Den sistnämnda är åtkomlig, medan den förra undflyr varje effektiv kontroll. – Jan-Magnus Jansson, chefredaktör 1974–1987

Läs vad dagens ledarskribenter på HBL skriver om metroaffären:

15.3.2014 Janne Strang: Västmetron kör i historiska spår
8.3.2014 Janne Strang: Nyttokalkylen om västmetron på villovägar
5.5.2013 Susanna Ginman: Obegriplig metrolucka i lagstiftningen

jan-magnus jansson, janne strang, korruption, maktmissbruk, susanna ginman