Parkvakten

36 664 såg lördagens match mellan Jokerit och HIFK på Olympiastadion i Helsingfors.

I spåran på väg hem från Stadion är rädslan över att tappa sinnet över proportionerna stundvis större än euforin. Men det var ett magisk derby. Det tyckte också en nästan tårögd Ville Peltonen.

Veckan innan nedsläpp handlade många krönikor på och utanför tidningarnas sportsidor om Winter Classic 2011, den kommande lokalmatchen mellan HIFK och Jokerit. Framtvingade av massiv förhandsreklam och de yngre sportjournalisternas och fansens entusiasm kom somliga texter att handla om hur allt var bättre förr. Oundvikligt kanske, minnet är sådant.

Säkert var det likadant 1967 inför den där aftonen som de äldre krönikörerna minns som om det var i går? Gamla farbröder skrev kärleksfulla texter om någon landskamp på 1920-talet, Georg Malmsteens musik och notkrisen. Allt var bättre förr.

Själv tycker jag att ”Paranoid” är en av rockhistoriens allra bästa låtar, finalserien 1983 närmast oslagbar och ex-statsministerns Ikeabesök helt epokgörande. Alltid retar det någon.

Morgonen efter Kvällen på Stadion är besvikelsen över en knapp men klar förlust borta. Kvar finns en snygg matchtröja, en riven inträdesbiljett som också ska sparas och känslan över att verkligen ha upplevt något fint. Matchen i sig handlade inte om mästerskap (som många vårar de senaste 20 åren) avancemang (som 1967) eller nedflyttning (som många vårar på 1980-talet) utan tre enkla poäng. Det är själva idén, inramningen, publiken och stämningen som är avgörande. Helt klassiskt, alltså.

Jag stiger av skurun vid Dianaparken och dallar längs Roban. Kvällen till ära har Tuomas Grilli öppnat rejält i förtid. Avrundar yrseln med en Atomi. Briljant. Rentav klassiskt.

HIFK, Jokerit, Olympiastadion, Talviklassikko, Winter Classic