Tommy Pohjola ser allt, hör allt, vet allt.

Folk,Helsingfors,Stad

Ett dygn på stan

12 jan , 2013, 17.31 Tommy Pohjola

 

På fredag kväll avbröts min sena lunch på burgarhaket av ett fyllo som skrek en småbarnsmor rakt i ansiktet: ”Och håller inte ungen käft nu så tar jag hand om problemet.” Trodde först inte att det var sant det som rullades fram där på scenen. Slängde sedan snabbt pommes fritesen, som ändå var otroligt trötta, och gick fram till idioten och talade om att det finns en dörr i närheten och att det är bäst att han utnyttjar den nu bums. Fick snabbt assist av en ung man och restaurangchefen.

För ett år sedan stod jag i spåran på väg till bokmässan när ett annat packat svin började ha åsikter om folk i allmänhet och studerande, småbarnsföräldrar och utlänningar i synnerhet. Då valde jag att iaktta en stund, men eftersom den fullsatta spårvagnen betedde sig som om ingenting hänt tänkte jag att jag kanske ska säga några ord. Och sade. Jag sade helt lugnt att han kanske borde tala högre eftersom ingen hör honom och förresten är vi strax framme där han ska stiga av. Det gjorde han inte men vi slapp höra s***n. Den unga mamman som mannen skällde ut tackade mig.

Kollegan på sporten Jonas von Wendt berättade om liknande incidenter som han varit med om. Vidrigt. Poängen här är absolut inte att förgylla våra eller andras ingripanden utan att understryka att man ska reagera och ingripa. Precis som biträdande stadsdirektör Pekka Sauri gjorde hösten 2011.

Men det finns andra ögonblick. Hopp, om vi säger så.

I dag på förmiddagen rastade jag mej själv och min knatte på en skridskoplan. Efter en stund kom en kille fram och frågade på finska: Ursäkta, men jag är ensam här på planen och undrar om jag kan få spela med er en stund? Han var kanske tio år gammal. Självklart gick det bra. Vi hade en bra match och dessutom på båda inhemska. Alla tre ”inhemska” språken, faktiskt. No problem!

Whoa, liksom.

Noan perheelle terveiset – hieno pieni mies teillä. Viekää terveiset perille, jos joku tunnistaa tästä kirjoituksesta tämän Sepänpuistossa tänään pipolätkäilleen pojan.

 

,

4 kommentarer

  1. Christian R. Conrad skriver:

    Ah, duh. Jo, det där… Det är ju faktiskt rent av lite konstigt, att jag — som rör mig rätt mycket i de offentliga färdmedlen — inte sett just någon sådan där incident.

    Men vad jag menade var slutklämmen, det där om killen som kom fram och ville lira. Där är alltså det det fruktansvärda att det tydligen är så sällsynt att du ens nämner det här. När jag var liten var det så det alltid gick till, och jag trodde faktiskt att det var så det är nu också.

    • Tommy Pohjola skriver:

      Ja just det! Det var så du menade. Jo, faktiskt är min uppfattning att det är sällsynt beteende och då rör jag mej mycket på olika idrottsplatser. Och jag har också samma uppfattning som du att det var så man gjorde när vi var små. Men jag kan ju ha haft ”otur” och ”missat” tillfällen.

  2. Tommy Pohjola skriver:

    Fruktansvärt är ordet. Jag tror att många människor dagligen får stå ut med ovett i offentliga rum. Jag råkade bli vittne vid några enstaka tillfällen. Poängen är att inte tigande se på – samma sak som med fyllot som ligger på den frusna gatan. Hur många stannar och hjälper?

  3. Christian R. Conrad skriver:

    Men vad fan… Är sådant verkligen så sällsynt att det kommer i tidningen? (Ja ja, en blogg — men en blogg som är en del av en tidning.) Det är ju inte bra, utan tvärtom fruktansvärt!

Kommenteringen är stängd.