Parkvakten

Hur stora ska trafikmärken vara för att bilisterna ska se dem? Och är det verkligen det som är problemet?

Det är enbart spårvagnar och cyklister som får svänga in till Fredriiksgatan från Bulevarden. Gatan är enkelriktad även från Bulevarden mot Kampen men där är det ingen som kör fel. Orsaken är att även den mest vilsna fordonsföraren lyckas bedöma orienteringen senast utgående från de parkerade bilarna. Deras nosar pekar nämligen i samma riktning på båda sidor av körfältet.

Söder om Bulevarden är det förbjudet att parkera på vänster sida eftersom där kommer spårvagnen och cyklisterna emot. Där står bilarna parkerade endast på högra sidan, alltså. Då kan man snabbt tittat kanske tro att det inte är en enkelriktad gata.

Alla Helsingforsare med körkort kan Fredriksgatan.

Och även om man inte känner till trafikarrangemangen på ”Fredan” är det så himla tydligt skyltat i varje gathörn hur man ska köra. Allt som krävs är öppna ögon.

Jag har flera gånger sett nån dåre susa minst fyrtio knuttar i timmen i fel riktning. Och bli skitsur när en vaken medborgare på trottoaren – det är inte alls alltid Parkvakten! – försöker visa att nu går det galet. Signalementet för ”skitsur” är varierande internationella fingerövningar.

Det är bergsäkert att myndigheterna känner till problemet. Då är frågan varför ”ingen gör något”, som det uttrycks i insändare i områdets gratisblad?

Förresten finns det en annan vanlig företeelse på Fredriksgatan. Många bilister får plötsligt otroligt bråttom när bussen eller spårvagnen stannar på hållplatsen vid Stora Robertsgatan. Då skiter man bara i det gula sträcket mitt i gatan som betyder att omkörning är förbjuden. Det är särskilt kul att titta på när områdets skolor och daghem töms på ungar som ska över gatan just här och som litar på att också vuxna bakom ratten följer trafikreglerna.

Snubben i sportbilden här ovan. Han kom undan med en muntlig varning, och så den enorma skammen förstås.