Parkvakten

Snart är det juni. Sista fullmäktigemötet före sommarpausen brukar vara kring midsommar. Som journalist ska man vara vaken då. De mest underliga grejer kan dyka upp och dyra affärer klubbas igenom. Det kan vara en slump men det kan också vara avsiktligt att känsliga ämnen dyker upp just på det här mötet. Svårt att säga, svårt att säga…

På mötet den 17 juni 2006 röt Jan Vapaavuori (Saml) till så här:

”Det kan inte vara så att man först har en klar uppfattning om marknaden och kostnaderna men så kommer man någon månad eller ett år senare och berättar att marknaderna förändrats och att notan är något helt annat.”

Ju fler ingenjörer och politiker jag talar med, desto märkligare framstår automatiseringen av Helsingforsmetron.

Faktum är att jag inte skulle vilja vara Jussi Pajunen just nu. Det måste koka i stadshuset. Guggenheimprocessen haltar betänkligt och så den här metroaffären. Överborgmästaren har haft bättre veckor.

Mannen på bilden är Unto Valtanen. Han var chef för Helsingfors metrobyrå på 1970- och 1980-talen. På baksidan av arkivbilden från 1982, foto är taget av Bert Carpelan, finns följande bildtext: ”En ansenlig del av metrokakan har nog gått till utländska leverantörer trots att tågen beställdes av den inhemska industrin. Exempelvis metrons långa rulltrappor är till stor del av sovjetiskt fabrikat, påpekar metrobyråns VD Unto Valtanen.”

Då rotade journalisterna och till slut även polisen i metroaffär I. Nu sätter vi i gång med nummer II. Tyvärr.

automatmetro, metro