Parkvakten

I bassängen är vi alla Guds barn. Det här tänkte jag på i dag i Backasgatans plaskcenter. Fint ställe, löjligt billig parkering. Jag har gått där i snart ett år i ett ärligt försök att lära min son, och mej själv, att simma. Eller i alla fall att inte drunkna. Det har funkat. Samtidigt deltar man i ett socialt experiment. I vattnet är vi alla närapå näck. Rik, fattig, fet, ful, fager, fin och så vidare. Ni förstår. De flesta är ganska tysta. Bassängen är helig, en sorts kyrka om man så vill. Många kommer med en vän men verkar inte diskutera så mycket. Man simmar. Står stilla under den masserande vattenstrålen. Går till nästa bassäng. Badar bastu. Chillar. Tyst. Endast småungarna jiddrar. Och badvakterna som jagar ut alla i hawaiishorts. Rätt åt dem.

Senast i dag såg jag också glädjen i ögonen på de handikappade och utvecklingsstörda som vattengympar. Helt fantastiskt. Grabben som fick surfa i ryggen på sin stödperson. Senioren i rullstol som hissades ned i vattnet. Medelåldersmannen som bara flöt omkring och såg jättenöjd ut. Och, jag vet inte vad yrkeskåren heter, men de här proffsen som håller i det hela, de står inte där i vattnet och lallar. Varje rörelse och funktion har en mening.

Efteråt åt jag i kafeterian ärtsoppa med mycket rå lök. Pannkaka till efterrätt.
Det är torsdag.

Backasgatan, simbassäng, simcenter, simhall