Parkvakten

Hur skulle det kännas att alltid tvingas ut på de sämsta tiderna, dras med de sämsta rättskiparna och med liksinnade eller, som ofta är fallet, ännu värre dårar? Eftersom jag i den här bloggen tidigare skrivit om bordshockey ska jag ta upp en annan kunglig sport.

Välkommen till fotbollens korpdivisioner.

I Helsingfors spelas fotboll på sju nivåer, åtta när ligan räknas med. Divisionerna 1-3 är tävlingsidrott, i fyran tvingas man träna och även i femman kan man ibland bli riktigt andnödig. Sexan och sjuan är reserverad för fornarv som mig. Här sparkas både boll och motståndare och domaren får mycket skit. Vi är i flera avseenden sämst i landet när man räknar bort hobby- och firmaserier. Ibland är det inte mycket som vittnar om världens mest utbredda sportgren. Hela lag kan se ut som om de precis innan avspark krupit ut från buskarna och med speltröjor och sockor som inte med bästa vilja uppfyller kraven på enhetlig speldress. Överraskande många spelare har hockeybakgrund eller så har de lurats med från bowlingbanan. Taktik, ja taktik. Vad fan är det?

Matcherna i de lägsta divisionerna spelas ofta direkt efter kontorstid eller strax före läggdags. Schemat är så tajt och spelplanerna, grusgropar eller konstgräs som påminde konstgräs på 1980-talet, är byggda så att de sämsta av de sämsta inte heller har utrymme för ordentlig uppvärmning. Skaderisken är stor från förut men ökar när uppvärmningen består av två cigg och bilens rumpvärmare.

Men vi betalar lika mycket för spelandet som de som spelar på högre nivåer. Egentligen mera eftersom lag på högre nivå ofta har sponsoravtal som garanterar spelarna fotbollsskor och annan nödvändig utrustning. Deltagar- och domaravgifterna är ungefär desamma i alla serier. Vår speltid i division 7 är dock kortast i landet, 2×30 minuter.

Domarna är sällan sämre än spelarna. Glåporden haglar ändå. Det slutar aldrig förvåna mig hur fula ord VD:ar, läkare, jurister och annars bara till synes vettiga vuxna kan vräka ur sig på en fotbollsplan. Då är liksom allt tillåtet. Omvänt tänker man ofta att det är ofattbart att någon ids komma och vissla en sjuans match för en ynka tjusika.

Omständigheterna till trots är korpdivisionerna riktigt charmiga. Till exempel är många lag äkta kvartersgäng eller stadsdelsföreningar. Hatten av för sånt.

Det svenskspråkiga inslaget är hyfsat stort. Vi har till exempel FC Dal, Dicken och mitt eget FCFC. BrBr som är forna Norsar numera delvis Hankeiter har snabbt gått upp från sjuan till mera tävlingsinriktade femman. De andra nämnda lagen är liksom skapade för de lägre divisionerna. Somliga av spelarna har en gedigen fotisbakgrund. De har nosat på spel i tvåan och trean och nu i 30-40-års åldern varvar de ned. Andra i samma ålder har börjat typ i går. Alla ryms med.

En sak är gemensam för fotbollens bottenskikt och toppen – snacket. Det snackas så in i he-le-ve-te före, under och efter match. Taktik (som få vet vad det på riktigt är), finter, sumpade målchanser och anfall i föregående kvälls tevesändning från Champions League diskuteras med stora bokstäver.

Sade jag redan att korpdivisionerna är riktigt charmiga, omständigheterna till trots? Eller just därför.

domare, fotboll, konstgräs, korpdivision