Parkvakten

Ilkka hakalehto trivdes i östra Helsingfors.

Ilkka Hakalehto blev 74 år gammal. När jag sist talade med honom skulle han skriva ännu en insändare om fiffel och båg. Den här gången gällde det de små partiernas finansiering och han undrade om inte Hbl borde ta upp saken på nyhetsplats.

Ilkka ställde upp i presidentvalet för Självständighetspartiet. Det gav honom och hans sak, det där kriget mot orättvisor, synlighet men inte så många röster. I Helsingfors stadsfullmäktige var framgången en helt annan. Han var med länge, från 1973 till 2004.

Jag lärde känna honom som ett vänligt men envist charmtroll. Han kunde gräla och skälla på folk utan att någon blev arg. Ilkka tyckte inte till, han tog reda på saker och argumenterade utifrån fakta. Det retade gallfeber på somliga kolleger i fullmäktige.

Hakalehto älskade att tala och hann tummade minsann på alla regler som gällde anförandenas längd och det kan vara att det var en brist som han hade. Om du talar talar och bara talar hur länge som helst minns ingen till slut vad saken egentligen gällde. Jag var vittne till några sådana anföranden. Men jag såg och hörde också andra, vassare och bättre.

Som när Ilkka Hakalehto började rota i konkurrensutsättningen av färdtjänsten. Servicen var en av de första riktigt stora som staden lade ut på entreprenad. Och det gick åt helvete så det sjöng om det. Jag själv och mina kolleger på Hbl:s Helsingforsredaktion skrev spaltkilometer om soppan. Vi fick många nyhetssegrar och nästan samtliga, vågar jag påstå, får vi tacka Ilkka Hakalehto för. Han pekade i rätt riktning och gav oss insyn i en beslutsprocess som till väsentliga delar annars mörkats för pressen och skattebetalarna. I fullmäktigesalen ställde han sig också upp med en revisors ånga och pinade ansvariga politiker och tjänstemän med de rätta frågorna. På det sättet blev alltsammans allmängods för alla medier.

Journalistik är inte att föra statistik över händelser. Eller det är det också. Men framförallt är det ett sätt att påverka. Ilkka Hakalehto utnyttjade medierna skickligt och vi journalister utnyttjade honom. Alla vann. När det gäller färdtjänsten tog vi tillsammans fram så mycket smuts att tjänstemän och ledande politiker tvingades se över servicen och lägga om verksamheten, men den lär inte vara i bästa trim ännu heller.

Någonstans mellan varven gjorde jag en stor personintervju med Ilkka. Han bjöd mig hem till sig i Östra centrum. Vi talade om allt möjligt, fotboll, barn och resor och politik förstås. Ilkka var en bildad, artig och socialt begåvad man. Om han talade svenska? Jo, det gjorde han också.

Helsingfors stadsfullmäktige, Ilkka Hakalehto, Självständighetspartiet