I den bästa av världar, brukade en före detta chefredaktör på Husis inleda anföranden om exempelvis nödvändigheten med förändring och next thing you know … Zzzzh zzz zzzz. Men låt oss nu ändå säga – och det här allvar – att i den bästa av världar har beslutsfattarna i god tid tillgång till bakgrundsmaterial som ligger i grunden för de beslut som ska fattas.
Det betyder att förtroendevalda i olika nämnder, direktioner, styrelser och förstås stadsfullmäktige har papper, rapporter, utredningar och annat material minst ett par dygn, helst en vecka, innan de ska bestämma sig.
Detta kan man läsa mera om i kommunallagen men egentligen är det rena rama bondförnuftet. Skulle jag som lekman sitta och bestämma om dagvård, skola, sjukbäddar och annan vård skulle jag åtminstone behöva en ordentlig föredragningslista som stöd.
I morgon onsdag sammanträder direktionen för Helsingfors stads trafikverk (HST). Det är ett extra möte, ett nytt krismöte om man så vill. Och den här gången ska politikerna i direktionen nu en gång för alla överväga att säga upp avtalet med Siemens (bolaget som lovat att automatisera Helsingforsmetron). Direktionens föredragningslista avviker inte från snart 20 likadana under det senaste halvåret.
Muntlig föredragning, står där.
Nu vet jag att HST:s ledning kämpat med avtalsfnurrorna sent in på natten.Man försöker rädda avtalet och ”bråka om kostnaderna senare”, som det heter. Men det är ingen förklaring. Direktionen hamnar i en otroligt knepig sits om den under pågående möte tvingas själv skriva förslag till beslut, som på det förra mötet i början av maj.
I går kväll tänkte jag att nå, kanske beslutsfattarna i alla fall har fått papperene. De ligger bara inte ute på HST:s webbplats. Jag ringde några samtal. Framgick att så är inte fallet. I förmiddags ringde jag ett samtal till. Samma sak. Direktionsmedlemmarna har inte fått beslutsförslag att ta ställning till, att fundera på, att sova på – kalla det vad ni vill.
Mycket metro i dagens tidningar. Helsingin Sanomat berättar att många kommunala projekt går åt pipan på grund av slarv. Man planerar dåligt och följer upp ännu sämre. HS har intervjuat ordföranden för Revisionsnämnden. Hon säger intressanta saker men är det någon beslutsfattare som reagerar?
Gissningsvis 70-80 procent av upphandlingarna genomförs dåligt.
- En del är misstag, annat är medvetet slarv och till slut är det viktigast att slutföra projektet.
I Hbl berättar Esbobor och Esbopolitiker om västmetrons förträffliga framtid. Kollegan Sonja Hellman gjorde sitt bästa fö att locka fram kritiska röster om metrohärvan i Helsingfors, som påverkar byggandet i Esbo. Eller borde göra det. Men det gick ju inte vilket också Kari Kälviä reagerat på.
Kari Kälviä (Gröna) är medlem i direktionen för Helsingfors stads trafikverk (HST). HST äger nästan 30 procent av Västmetrobolaget. HST köper tågen till Esbo.
Kari Kälviä säger inte kategoriskt nej till automatmetron men han önskar att beslutsfattarna skulle tänka efter nu.
Framförallt är han kritisk till de aktuella prognoserna om trafikmängder och invånarantal.
- För de är inte alls aktuella. De är dels föräldrade uppgifter, dels är materialet vinklat. Nu borde stadsstyrelserna i Helsingfors och Esbo kräva nya utredningar.
Kälviä är förundrad över bristen på politisk debatt i de båda städerna.
- Problemen och kritiken tas inte på allvar. Det verkar vara viktigast att genomföra automatiseringen, kosta vad det osta vill.
Minns att moderniseringen av Helsingforsmetron och byggandet av västmetron är en miljardaffär.
HST-direktionen samlas till ett nytt krismöte på onsdag. Ska bli intressant att se om avtalet med Siemens nu faktiskt bryts. HST:s tjänstemannaledning och Siemens har i offentligheten sagt att avtalet håller, direktionen att den fått nog. Nu hörs röster från Stadshuset. Stadsstyrelsen lär ha fått nog och rycker in efter onsdagens direktionsmöte. Då blir det svårt att förhandla vidare mot HST-direktionens vilja.
Skolan engagerar. Det ser man på Facebook där oroliga föräldrar och beslutsfattare diskuterat hela vintern och våren. I morgon torsdag sammanträder utbildningsnämndens svenska sektion och vi lär få något slags avslut på debatten eller i alla fall en tung mellanrapport om läget.
Det är förstås en hel del som ringt och mejlat och tipsat oss om den pågående diskussionen. Det tackar vi för, förstås. Till dem som undrat ”varför vi inte skriver om skolnätsdebatten” har jag sammanställt listan här nedan. Den är inte heltäckande eftersom riktigt alla artiklar inte publicerats på hbl.fi, exempelvis minns jag ett par artiklar med oroliga föräldrar och lärare som jag inte lyckas digilokalisera just nu. I alla fall så är bara den här länksamlingen rätt så stor.
11.05.2012 Ny skolkarta klubbades igenom
09.05.2012 ”Sexorna får fortsätta på lågstadiet”
05.05.2012 Skolnätsförslaget från mars står fast
26.04.2012 ”Ta time out, fatta inga beslut i vår”
17.04.2012 Svenska skolsektionen kan bli maktlös
09.03.2012 Brändöelever föreslås börja i Åshöjden
08.03.2012 Norsen gymnasium, Sandels grundskola – eller tvärtom
14.02.2012 Så här kan nya skolkartan se ut
31.01.2012 Föräldrar rasar över skolreform i Helsingfors
27.12.2011 Brändö gymnasium och Norsen flyttar 2014
10.12.2011 Fyra gymnasier kan bli två
Det finns jobb för Fox Mulder och Dana Scully i Helsingfors. Jag vet inte om utomjordingar men här är gott om försvunna papper och frågor utan svar. Samtliga gäller automatiseringen av metron.
Det blir en bråd dag i morgon. I stadshuset vid Salutorget samlas revisionsnämnden klockan 10 till pressträff. Revisionsnämndens arbete är till stora delar hemligstämplat. I den årliga rapporten som är offentlig granskas ämbetsverkens mål i relation till resultat. Honnörsord är öppenhet, insyn, demokrati och så vidare. När jag frågade ordföranden om nämnden tittat på metroaffären svarade hon ”tack för intresset, vi har koll på det där men exakt hur kan jag inte avslöja.” Domedagen är här, då.
Intressant nog pågår samtidigt ett annat möte på Andra linjen i Hagnäs. Här får direktionen för Helsingfors stads trafikverk (HST) ta del av de senaste turerna i Siemensaffären. För två veckor sedan gav direktionen HST:s ledning rätt att bryta med Siemens. I praktiken trodde nog majoriteten i direktionen att rätt att bryta är lika med ska bryta. Detta har tre av fem medlemmar som röstade för nämnda beslut bekräftat för mej. Men förhandlingarna har alltså fortsatt i stort sett som om ingenting hänt och morgondagens beslutsunderlag är lika knapp som inför de allra flesta direktionsmöten sedan oktober 2011.
Enligt Hbl:s uppgifter är direktionen uppdelad i minst två falanger. Den ena väljer att lita på tjänstemännen och undviker att ta ställning till beslutsprocessen. Målet helgar medlen, typ. Den andra falangen har börjat inse att det finns något som heter kommunallagen och offentlighetslagen och att det med förtroendeuppdraget kommer förutom ett ansvar gentemot väljarna även ett juridiskt ansvar. Den här senare upproriska sektionen, den som kommer att få rätt när solen går ner ska ni få se, har inte nöjt sig med vd Matti Lahdenrantas meddelande om muntlig redogörelse. Den vill ha ett konkret beslutsförslag att ta ställning till.
Den 2 april bad jag att få se alla handlingar som hänger ihop med avbrytandet av den första upphandlingen och startandet av den andra på våren och under sommaren 2006. Min begäran har skickats vidare från stadskansliet till HST. Det är förstås en väldigt allmän informationsbegäran. Om det är omöjligt att delge allt det där så ska myndigheten hjälpa mig att formulera mig bättre och mera avgränsat. Men inte ett knyst, alltså. Så nu överväger jag att klaga hos JK.
- Flera politiker i stadsfullmäktige som jag talat med säger till mig att det är intressanta saker jag skriver och att jag har rätt. Tjenare! Varför får de här märkligheterna pågå i all oändlighet, då?
Under arbetets gång har jag hört många intressanta teorier om hur och varför den här affären gått snett. Enligt den leder spåren till moderniseringen av metrolinje nummer 1 i Paris. Det var Siemens som fick jobbet. Siemens ville också ha jobbet i Helsingfors men det var lite problem med tidtabellerna eftersom bolagets sakkännare inte kan finnas på två ställen samtidigt. Utmaningen var också att på något sätt komma med ett nytt anbud i upphandlingen som redan startats i Helsingfors och där Siemens fram till nu inte alls varit aktuell. Alltså, säger uppgiftslämnaren, ”fixades det så att Siemens var med i bilden igen.” Det här var på hösten 2005. Snabbspola till våren 2006 och … aijo, det är de handlingarna som jag inte får ut…
Jag har ingen möjlighet att bedöma sanningshalten i detta, delvis också för att beslutsfattarna och tjänstemännen närmast kategoriskt lagt locket på, men här i bloggen kan jag i alla fall rasta även lite vildare framställningar. ”Bläddrar man i kalendern och jämför med byggtidtabellerna i Paris och besluten i Helsingfors så är det här en möjlig historia”, säger källan.
Som jag berättade lovade NIls Torvalds (SFP) ta reda på varför barnens videohälsning i Finlandiahuset som skulle vara ”på alla språk som talas i Finland” ändå saknade svenska. Det var pinsamt och även sårande. Här firades ett i allra högsta grad svenskspråkigt Helsingfors som huvudstad. Massor med gäster.
Fadäsen kändes särskilt dårka när Torvalds berättade att SFP:s fullmäktigegrupp på förhand arbetat på jubelfestligheternas svenskspråkiga inslag med partykommissionen.
Alltså skrev han efteråt ett artigt men svavelosande brev till överborgmästare Jussi Pajunen, som nog under sitt eget tal kom ihåg att också tala på svenska.
I sitt svar till Torvalds ber Pajunen rakryggat om ursäkt för att han själv uppenbart inte gett sin stab tillräckligt tydliga anvisningar om det svenskspråkiga inslaget. Bra gjort av Nils Torvalds, rakryggat av Jussi Pajunen att snabbt be om ursäkt.
Det om det, nu går vidare.
Man behöver inte vara vän med alla men man ska respektera sin kompis.
- Den här Post Scriptum-artikeln som handlar om mobbning ingick i söndagens HBL. Jag publicerar den här i bloggen eftersom hbl.fi tills vidare saknar ett forum för dessa debattartiklar men framförallt för att ämnet är viktigt.
Det är inte långt till tårarna när man läser på insändarsidan om tioåringen som överväger att ta livet av sig på grund av mobbning. (HBL 22.4) Många har reagerat.
Det har blivit fler insändare och även en nyhetstext. Telefonerna ringer, e-posten strömmar in. Det är arga, bekymrade och även uppgivna röster. Alla upprepar frågan: Varför görs det inget åt det här?
Enligt uppgifter som är fem år gamla, de färskaste som finns att tillgå, känner 10–15 procent av eleverna i högstadiet att de blir mobbade. I en klass med 30 elever finns minst tre som mår dåligt alltså, och med tiden far illa. I varje klass. Multiplicera med skolor. Multiplicera med drabbade familjer.
När vi diskuterade fenomenet på ett stort redaktionsmöte i veckan kände alla som deltog i mötet någon som mobbats. Alla.
Reaktionerna på insändaren kom fort. Forskare, psykiatrer och lärare bedyrar att de gör allt som är i deras makt. Man hänvisar till åtgärdsprogram och mejlar adresser till fina webbplatser som sprudlar av goda råd och nummer till hjälptelefoner. Det är bra det också, förstås.
Lärarna kämpar med våra gullegryn. Vad ska de göra? Mitt intryck är att många föräldrar till mobbade barn önskar att skolan en gång för alla ska sluta dadda. Det är alldeles för många samtal och gruppmöten och till slut, när orden inte räcker till, välmenande förslag att byta skola. Faktum är att det oftast är det utsatta barnet som flyttar och byter skola. Det är helt otroligt.
Nu har chefen för Utbildningsverket i Helsingfors Rauno Jarnila reagerat kraftigt. I Helsingin Uutiset (25.4) tar han ställning till en misshandel som skedde hösten 2011. Gärningsmannen, en pojke i 15-årsåldern, dömdes till böter men fortsätter i skolan som om ingenting hänt. Offret däremot, han var tvungen att börja läsa privat.
– Man skulle tycka att det ska vara tvärtom. Vi måste reagera kraftigt på de här fallen, säger Jarnila som önskar att lagen skulle ge lärarna mera råg i ryggen.
Problemet är att många av dem som mobbar också har andra problem utanför skolan, problem som förvärras när de utesluts ur gemenskapen. Den svenska forskaren inom skolmobbning, professor Dan Olweus, dementerar teorin om att mobbare skulle vara svaga. Enligt honom har mobbare bättre självförtroende än andra men är samtidigt aggressiva och i avsaknad av empati och har oftast haft en dålig uppväxt med mycket våld i hemmet. Rauno Jarnila önskar ändå att fler föräldrar skulle kontakta barnskyddet. Han säger att barnskyddet är en myndighet som kan arrangera så att mobbaren flyttas till en annan studiemiljö.
Som journalist har jag stött på helt vidriga mobbningshistorier av vilka en del påmint om den egna skoltiden. Själv tvingades jag i knatteålder några gånger ta till knytnävarna för att få bort idioterna. Jo tack, det gick fint. Stor och stark redan då. Men det här är verkligen inget som jag är stolt över. Respekt ska inte bygga på våld. Det var några riktiga skitaffärer. Nu har jag en egen son. Jag både inser och våndas över exemplets betydelse. Vad ska jag lära honom, hur ska jag själv bete mig? Hur vet jag om det är han som mobbar, får jag veta tillräckligt tidigt? Dumma frågor kanske men det är just dem som alla vuxna ska ställa sig själva.
Det som ett barn upplever som mobbning är kanske bara lite trist käftande enligt ett annat. Ungarna är olika. Och det är förstås utmanande för vuxna att skilja på allvar och lek. Om det nu någonsin är lek. ”Happy slapping” har landat hos oss: en oskyldig person utsätts för misshandel medan brottet filmas av förövarnas medhjälpare. Hur happy är det? Alla vågar inte berätta hur de känner. Känslorna uttrycks på ett sätt som kan vara svårt att upptäcka och framför allt koppla till rätt omständigheter.
Enligt Mannerheims barnskyddsförbund kan lärarna få hjälp av vänelever som har många gånger har lättare att identifiera mobbningsfall än vuxna. De kan fungera under rasterna, i matsalen och under lektionerna som extra ögon och öron. Det låter vettigt. I hur många skolor är det här systemet i bruk? Själv tror jag att barnen inte tjallar på varandra. Tröskeln är hög.
LÄS MERA: Söndagens ledare av Yrsa Grüne.
Min notis i veckan om fortsatta metroförhandlingar har förvirrat läsare och delar av direktionen för Helsingfors stads trafikverk (HST). Klart den har. Det är ju bara två veckor sedan som direktionen, eller i alla fall majoriteten av den, uttryckte sin vilja att bryta med Siemens. Direktionen gav HST:s ledning rätt att säga upp kontraktet. Hbl och många andra medier skrev med tung trycksvärta att avtalet med Siemens sägs upp och att bara gudarna vet när automatiseringen genomförs,
Som jag också skrivit är det förstås inte det samma som att kräva omedelbar eld upphör, packa penalerna och lämna byggnaden.
I alla fall så kom beskedet om fortsatta automatiseringsförhandlingar som en nyhet för många direktionsmedlemmar.
Så jag ringde några samtal igen och skickade sms. Biträdande stadsdirektör Pekka Sauri, som är HST-vd Matti Lahdenrantas chef, meddelade att ”Lahdenranta vet” hur förhandlingarna framskrider. Omvänt så vet Sauri inte.
För direktionsmedlem Kari Kälviä (Gröna) är det klart att avtalet med Siemens sägs upp. Det säger han medveten om att bolaget nu begärt två nya tåg för testbruk. Siemens har också lagt fram en ny tidtabell för hur automatiseringen trots allt ska kunna genomföras.
– Allt det här ingår i avvecklingen av avtalet. Jag kan omöjligt se att vi fortsätter med Siemens, säger Kälviä.
Direktionen för trafikverket samlas till extra möte genast efter valborg.
– Då får vi ta ställning till villkoren för uppsägningen.
